Att vara i arbetslivet och leva med en sjukdom är inte en riktig bra plats just nu. 

Jag har ju fått ändrat min arbetstid pga nedskärningar i företaget och dessa arbetsförhållanden gällde ”alla” undantag finns det alltid och dessa undantag är för dem friska. 

Jag har alltid sett mig som en i gänget och hängt med men nu är det svårare känner jag. 

Det är många luckor i vardagen och jag har nu svårt att fylla dem, jag hjälpte mycket min pappa förut och var hos honom 2 gånger i veckan. Träning var också en stor plats i mitt schema. Det har blivit så att jag jobbar när familjen är ledig och jag känner att efter nästan 25 år i företaget är jag som extra personal inte den självklara personen. 

Lite jobbigt faktiskt. Finns inget jag kan göra förutom att göra det bästa av situationen men känslan är kvar. 

Vem är jag i gänget? 

Räknar man med mig som förut? 

Tänk vad man identifierar sig med sitt arbete, man ÄR sitt arbete på något sätt.

Känner ni att erat arbete är en stor del av era liv eller har varit en stor del? 

Vissa säger att det bara är ett jobb som ger en inkomst, en trygghet. Jag tycker att det är svårt att platsa med sin sjukdom på en arbetsplats. Vissa tycker förhoppningsvis att man är en tillgång medans andra tycker att man ska lämna plats till andra. 

Hur ska vi ändra synen på det? 

Bara för att man inte är som alla andra betyder det ju inte att man är sämre. Att våga satsa och lyfta personer som vill vara kvar i arbetslivet ska belönas och lyftas. Vi är noga med mångfald men vi glömmer eller gömmer vissa fortfarande. 

Satsa istället så att vi kan mötas både som arbetstagare och arbetsgivare och kan känna oss tillfredsställda och sedda. 

Just nu när jag skriver så sitter jag i vardagsrummet i ett mörker och därutanför lyser blixten och åskan upp rummet med sina härliga knallar, regnet smattrar. 

Älskart!! 

Det är så mäktigt när himlen talar, skriker ett missnöje och tröstar med sitt ljus. 

Jag känner mig lite tung i sinnet..

Fler inlägg av Malin >