Femtio mil, eller hisnande femhundra kilometer, en sträcka motsvarande Göteborg – Stockholm. Så långt har jag gått under sommarens hundra dagar. Det har blivit många varv på motionsspårets trekilometersslinga och längs med landsvägen in till närmsta samhälle från vår sommarstuga. Fram och tillbaka. Fem kilometer om dagen är inte en orimligt sträcka för mig, men att faktiskt göra det varje dag var en utmaning. Jag har inte lyckats ta mig ut varje dag, precis som jag förutsåg, men istället fick jag öka sträckan de dagarna jag kom ut. Jag är så stolt över att jag klarade av en så tuff utmaning och eftersom jag inte fokuserat på att gå snabbt har det tagit en hel del timmar i anspråk. Men så värt det!

Med på min vandring har alla årets sommarpratare följt mig. Det har varit en känsloblandning av glädje, sorg, uppgivenhet, framgångssagor, nyfikenhet, ilska, beundran och allt där emellan. Om jag själv skulle välja vilka av de 58 sommarvärdarna som jag skulle lyssna på hade jag förmodligen valt bort de allra bästa, eftersom jag tror mig veta vad jag vill höra, men alldeles för många av dem som på förhand verkar lite tråkiga är så bra att jag inte vågar chansa, så jag lyssnar på alla. Och det är väl fördelen med ganska långsamma promenader kan jag tycka, att jag samtidigt kan fylla på med berättelser ur andra människors liv och lite grann få känslan av att de går där tillsammans med mig. 

I övrigt har min att göra-lista under sommaren, precis som jag önskade i min förra text, varit ganska tom och jag gillar det mer och mer. Semester för mig är inte längre att göra mesta möjliga utan snarare att göra så lite som möjligt. Eller åtminstone att ha så lite som möjligt inbokat i kalendern. Vi har haft besök av och besökt vänner, hälsat på barnens 90-åriga gammelmormor, som var två år sedan vi senast träffade, varit på en magisk dinnershow med Ola Salo och mysfikat på ett närliggande sommarcafé med ljuvlig utsikt och musikunderhållning varje torsdag i juli. Det räcker så just nu. Och det känns bra att det får vara så.

Men femtio mil. Det är verkligen inte att göra ingenting. Femtio mil kräver sin disciplin att faktiskt snöra på sig skorna och gå ut, men just valet att fokusera på att gå femtio mil har ändå gjort det lättare än om jag skulle springa motsvarande sträcka. En långsam eller, i mina mått mätt, medelsnabb promenad ger energi och återhämtning medan en joggingrunda är ansträngande och kräver lång återhämtning efteråt. Jag har under hundra sommardagar ersatt vilopauserna i sängen med promenader i skog och natur. Värdefullt både för kropp och själ.

Kram, Kram