Hur kan jag prata om de absolut jobbigaste känslorna? De där mörka som trycker bakom varje andetag, som får nytt liv varje morgon och håller mig vaken varje natt. Det tunga som bara blir tyngre ju mindre det syns.

Det känns inte som att någon skulle tro mig på riktigt om jag verkligen berättade om hur ont allt gör. Som att i varje andetag dras med naken hud över gammal sliten asfalt, fram och tillbaka. Det skrapar lite i början men blir snart köttiga sår.

Men om jag provar. Jag säger det som inte får sägas. Vad händer då? Jag outar mig för alla, både nära och ytligt bekanta. Får så många veta om en persons privata innersta och otroligt smärtsamma känslor? Hur kommer andra se på mig sedan? Har du hört om Martina???

Någon gång kanske jag vågar.

* * *

Varje gång jag känner mig avundsjuk på andra, vilket är alltför ofta, försöker jag vända avundsjukan till beundran. För varför blir jag avundsjuk? Jo, för att en person är någon, har eller gör något som jag önskar att själv kunna vara, ha eller göra.

Såå många människor lever i framgång, medgång, lyx och flärd. Jag vill kunna unna dem det och tillåta mig själv att konstatera och gå vidare. Gärna berömma och hylla om det är någon som står mig nära, eller i alla fall lyfta känslan om det rör någon jag inte känner. Men det är inte alltid lätt. Den första känslan är ofta att hitta något dåligt hos den jag egentligen är avundsjuk på. Ifrågasätta och försöka förminska för att min egen självkänsla inte ska svikta.

Men ingenting blir bättre av att människor ska ställas mot varandra. Alla har något – ingen har allt. Eller kanske några, känns det som i alla fall. De där människorna som har allt. Verkligen allt. Jag hatar dem.

Snygga, lyckliga och framgångsrika. Och lika snygga, lyckliga och framgångsrika oavsett om jag går runt och är bittert avundsjuk på dem eller om jag faktiskt väljer att beundra dem och glädjas med deras välgång. Den enda som berörs av det är ju jag. Och det är betydligt mycket mer tillfredställande att hela tiden se människor som jag beundrar än att behöva hantera ständiga påminnelser av hat och avundsjuka.

* * *

Men det är inte viktigt att bara beundra andra för vad de är, har eller gör. Det är också viktigt att lyfta sig själv och allt jag är, har och gör. Förra året vid den här tiden läste jag första gången om min härliga skrivarkollega Sofias makalösa tid, att springa Tjejmilen på under 40 minuter. Och sedan tiderna både på Tjejmilen och halvmaran i år. Wow! Jag är såå avundsjuk. Vilken känsla att kunna göra en sådan prestation tillsammans med sin kropp. Jag är mycket tveksam på om jag ens hade klarat ett sådant resultat om jag inte hade haft MS, men som jag önskar att jag skulle kunna springa så fort så länge. Jag gläds med henne, imponeras och höjer hatten. Sofia, du är grym! Men prestation utgår från varje person och våra unika förutsättningar. Texterna vi skriver här kommer från olika upplevelser och utmaningar som följer en MS-diagnos och därför är det viktigt att vi visar att vi har olika förutsättningar, men är lika värdefulla ändå. Vi som inte kan prestera på näst intill elitnivå måste också få beundran och hyllningar när vi gör vårt bästa.

Jag är så galet stolt över att jag sprang/gick 10 km på löpband igår. Det tog mig lite mer än 81 minuter (mer än dubbelt så lång tid som Sofias…). Jag sprang varannan låt och gick varannan låt. Det var sjukt jobbigt och jag var så nära att avbryta flera gånger, men jag höll distansen ut. Tycker att det var riktigt starkt gjort av mig faktiskt och jag kände mig nöjd hela dagen. Kan verkligen tipsa om att springa/gå till en omtyckt spellista. Det blir hela tiden lite spännande vilken låt som kommer och hur lång den är.

Jag bjuder avslutningsvis också på ett av mina bästa motton: “Jag springer lika fort, det tar bara lite längre tid” (okänt ursprung). För jag springer ju så fort jag kan.

* * *

Ta hand om varandra, Kramar från Martina