Varför? Det känns så orättvist att du, som redan kämpat så länge med tumörer och ofattbar värk, måste drabbas igen. Att livet än en gång, och den här gången rent bokstavligt, slår undan benen på dig och att läkarna står utan svar. Ingen kan svara på varför, ingen kan svara på hur framtiden kommer se ut och allt vi kan göra är att hoppas. Hoppas på att du, när du efter nästan två månader på sjukhus utan svar, utan förbättring och utan möjlighet att fullt ut kunna kommunicera med oss, ändå kommer få dina krafter tillbaka.

Du som varit ute, promenerat och cyklat, i timmar varje dag och så sent som bara ett par veckor innan det här, var ute på havet och drog upp hummertinor, har nu inte fått andas frisk luft på så lång tid. Kan vi hoppas på att tid utanför sjukhusmiljö kan göra underverk? Kan vi hoppas på att dina ben ska bära dig igen, att din röst åter ska göra sig hörd och att du får tillbaka dina alltid så solbrända kinder? Vilken framtid kan vi förvänta oss och vilken framtid ska vi egentligen hoppas på?

När livet ger oss alltför snäva kurvor och vi inte längre kan styra själva ställs allt på sin spets. När en person på grund av sjukdom blir en annan, måste vi som står bredvid också välja en ny väg, skapa en ny relation och nytt förhållningssätt till tillvaron i nuet och framtiden. Vi måste tillåta oss att sörja försämringen för den som blivit annorlunda, sörja den vi förlorat och börja älska på ett nytt sätt. Det är svårt och ovisst, utmattande och fyllt med skuldkänslor. 

Men det är en del av livets lott, individens olycka och den fullständigt ofattbara känslan av orättvisa som helt saknar förklaring. Du som alltid varit vår klippa, du som kan fixa allt vad det gäller fiske, båtar, plantering och framförallt bygge. Golf och trav och en liten konjak till det. Du är fortfarande tillräckligt ung för att ta dig tillbaka. Om du vill. Jag tror på att du kan. Kämpa!

Vi får inte ta någonting för givet och definitivt inte ta någon för given. Bry er om och ta hand om varandra!

Kram!