Tänk om det gick att analysera och plocka ut ingredienserna ur en riktigt bra dag och kunna använda det receptet varje dag. Vad härligt livet vore då. Eller skulle det härliga bli normalitet och godbitarna långsamt ruttna för att till slut ändå börja få bismak och lukta illa? Finns det allra, allra bästa om inte dipparna är dess motpoler?
Idag är jag trött, kroppen värker och tankeverksamheten är tilltrasslad som ett gammalt kassettband från 80-talet. Och just idag känns det extra tungt, för igår var en jättebra dag och med den så färsk i minnet så vet jag ju hur det kan kännas. Hur det borde kännas varje dag och hur jag önskar att livet alltid kändes. Jag tror inte att jag är ensam om att ha lättare för att minnas det som känts tungt och låta de sköna stunderna komma, gå och lösas upp för att sedan bara försvinna. Kanske är det för att när livet är härligt finns det ingen anledning att analysera. Allt bara flyter och känns så självklart.
Egentligen är det mesta i min tillvaro väldigt bra. Även min kropp – egentligen. Visst är det mycket som inte fungerar som det ska, men det allra mesta fungerar ju faktiskt. Och vissa anpassningar får vi väl alla räkna med att behöva göra. Jag har egentligen inga problem med att behöva anpassa mig efter mina begränsningar, så länge jag vet vilka mina begränsningar är, vilka anpassningar jag förväntas att göra och vad de anpassningarna får för konsekvenser i vardagen i övrigt. Egentligen. Men ändå är det så svårt att få till ett balanserat recept, för när förutsättningarna hela tiden förändras är det omöjligt att ens hinna förstå var jag befinner mig innan jag redan hamnat någon annanstans.
Jag tror att jag många gånger har en övertro på hur fantastiskt och problemfritt mitt liv skulle vara utan MS. Det skulle vara annorlunda mot idag, inga tvivel om det, men jag hade fortfarande behövt göra anpassningar och avstå, göra prioriteringar och lägga tid på sånt jag helst hade velat slippa. Och jag hade behövt göra det utan att ha något att ursäkta mig med. Sånt är livet. Men oavsett ursäkter, sjukdom eller ej, så har jag fortfarande val. Jag kan välja att tycka synd om mig själv eller välja att göra det bästa av det som är jag.
Om allt var möjligt hade jag rest jorden runt, studerat ett otal universitetskurser, bestigit berg, gjort karriär, legat på en strand vid Medelhavet så ofta som möjligt, tränat flera gånger om dagen, ätit massor av godis varje dag, köpt och renoverat hus, skrivit romaner, lärt mig världens alla språk, följt varenda match i SHL, gått på musikaler i Stockholm, Göteborg, London och överallt annars där det fanns en lockande uppsättning. Jag hade åkt till England och sett Premier League, gått på konserter, ätit på restaurang varje dag och jag vet inte allt vad jag hade kunnat hitta på. Men även om allt det var möjligt, så vet jag att det aldrig varit hållbart och att det till slut ändå inte skulle kännas tillfredställande. Det finns inget recept där alla ingredienser går att blanda ihop hur som helst och ändå ge en utsökt smak. Hemligheten är att lära sig vilka smaker som passar ihop och välja ut det som är allra godast och det som stillar suget efter mer.
Att vara nöjd behöver inte handla om häpnadsväckande utsvävningar och exotiska upplevelser. Att vara nöjd tycker jag är något att sträva efter. Och helst av allt att vara nöjd i det lilla. Jag beundrar människor som trots både fysiska och ekonomiska begränsningar lyckas finna mening i det lilla och vara nöjda. Det är något jag vill finna receptet till. Att vara nöjd med den jag är, det jag har och de möjligheter som erbjuds mig. Att vara nöjd handlar inte om att sluta ha mål och drömmar, inte heller att begränsa sina mål och drömmar, utan det handlar om att kunna stanna upp och njuta även om inte alla drömmar är uppfyllda – än. Att faktiskt vara nöjd över det som är bra här och nu.
Ha det underbart och var alltid så snäll mot dig själv som du måste vara!
Bilder: Martinas privata
Fler inlägg av Martina >
