Alltså jag brottas alltid med skillnaden mellan att vilja göra olika saker och viljan att vilja göra detsamma. Jag vill vilja göra så mycket, fylla mitt liv med nya erfarenheter och upplevelser, men jag märker med tiden att jag oftast ännu mer inte vill göra allt nytt och häpnadsväckande. Jag vill bara vara. Det är ganska skönt att landa i det. Och lyxigt. 

Istället för att sörja min bristande entusiasm tänker jag att tiden just nu passar sig bäst för att stanna upp och vara där jag är och se värdet i det lilla och begränsade. För det som för mig är litet och begränsat skulle för någon annan anses vara unikt och exotiskt. För trots att jag lever ett liv med en kronisk diagnos som ms, som förvisso många gånger begränsar mig, så lever jag ett mer privilegierat liv än vad många andra ens kan drömma om. Jag måste påminna mig om det ibland.

Jag har möjlighet att göra val. Jag kan av till exempel ekonomiska och medicinska skäl inte välja precis vad som helst, men jag kan alltid göra val och vara med och bestämma över mitt liv. Jag har frihet att följa mina drömmar och fatta egna beslut. Så nu bestämmer jag att släppa alla krav och oskäliga förväntningar, ta en dag i taget och bara lägga fokus på sånt jag verkligen vill. Alla tråkiga måsten ska bort.

Vad jag vill idag stämmer naturligtvis inte överens vare sig med det jag ville igår eller det jag kommer vilja imorgon, därför är det viktigt att jag varje dag kommer överens med mig själv om vad jag vill. Senast idag stressade jag upp mig över att barnens skola planerat in ett föräldramingel som, trots att jag brukar tycka att det är ganska trevligt med skoltillställningar, just nu verkligen kändes som en betongmur jag måste ta mig igenom genom att dunka huvudet mot den gång, på gång, på gång. Trots den känslan, var min första tanke att jag såklart måste gå dit. Det säger mina förväntningar att så bör jag göra. Men så påminde mig min dotter att det inte alls är något jag måste göra. Jag kan bara välja att stanna hemma utan att det påverkar någon annan än just mig. Jag kan släppa press och negativ stress genom att helt enkelt inte gå dit.

För vad tror vi skulle hända om vi oftare faktiskt skulle välja att avstå från sånt som vi egentligen inte vill? Hur mycket skulle vi missa? Hur ofta skulle vi komma fram till att vi egentligen vill göra det vi ändå klagar över? Och hur skulle våra känslor och tankar inför olika saker påverkas om vi vet att vi gör det vi gör för att vi bestämt oss för att vi faktiskt vill göra det? Jag måste inte vilja göra allt som är roligt, men jag måste inte heller bara vilja göra sånt som är roligt. Ibland kan lite motigare förehavanden ha många positiva följdeffekter och därför ändå vara värda att uthärda och vise versa, på förhand roliga event kan vara långsiktiga energitjuvar och därför bättre att avstå. Viktigt att våga välja vad som känns bäst.

Stor Kram!