Pyspunka. Ja det är väl ungefär så som mitt liv med MS ter sig. En tillvaro med ständig pyspunka. Det mesta går, jag tar mig framåt, men rullar lite trögare och det går lite långsammare. Pyspunkatillvaron fungerar oftast, men så en dag bara jag står platt. All luft har gått ur mitt lite sargade livshjul och jag måste fylla på, pumpa upp mig igen och sedan trampa vidare. På några dagar är jag tillbaka med högt lufttryck, som sakta börjar pysa igen. Och så fortsätter det. Livet. Tillvaron. Och så aprilväder på det. Ömsom sol, ömsom regn, snö och hagel.

April i år är också lite sorglig då min egen underbara och fantastiska MS-sköterska Monica valt att gå i pension när månaden är slut. Så värd hon är det förstås, men hon kommer lämna ett stort tomrum. Hon är såklart inte bara min MS-sköterska utan för många andra patienter på Neurologimottagningen på NÄL i Trollhättan lika mycket deras Monica och hon kommer saknas så mycket. 

Monica har funnits bredvid mig under alla mina 17 år med MS. Hon var där första gången jag var inlagd, när jag gjorde min första MR och ryggvätskeprovet som visade mina plack. Hon var stöttepelaren vid det runda bordet där den lite mindre inkännande läkaren gav mig min diagnos och har sedan funnits vid min sida och stöttat mig genom sjukskrivningar, rehabilitering och förändrade arbetsförutsättningar. Hon har varit min allra bästa läkare, kurator, arbetsterapeut och läkemedelsrådgivare, min trygghet när livet varit tungt och alltid uppmuntrat mig att gå nya vägar och fått mig att känna att jag trots allt fortfarande kan. Hon har varit så viktig i mitt liv och jag kommer sakna henne SÅ MYCKET! 

Det finns människor i våra liv som gör lite större avtryck än andra. En del, som Monica, som funnits med oss länge, men också en del som bara hastigt kommit förbi, och ändå för alltid stannar kvar i våra hjärtan. Oftast kanske de här personerna inte vet om eller får reda på hur betydelsefulla de faktiskt har varit och är och säkert har vi alla varit en sådan person för någon annan utan att vi vet. Men det vi vet är i iallafall att vi människor är viktiga för varandra. Det är fint tycker jag.

Kram!