Inga ursäkter mer en förklaring till att jag har inte tagit hand om mig själv och min träning är helt enkelt att min pappa lämnade oss och lämnade av förklarliga skäl ett helt liv med saker och frågetecken.
Jag har tänkt och försökt under detta halvår att gå och träna men har inte haft orken eller lusten fast jag känner att min kropp är inte i bra skick med styrkan. Jag har tappat otroligt mycket, bara det när jag sitter på huk och ska resa mig upp har jag inte kraften som innan. Väldigt ledsamt och lite oroväckande.
Jag har ju fått förändringar i mitt schema och fått en massa ”luckor” i vardagen vilket gör att jag känner att jag inte finns längre på mitt arbete. Ska gå in på det lite mer senare vid tillfälle.
Nu hade jag iallafall bestämt mig för att nu är det dax, jag måste hitta min kropp igen.
Jag bokade helt enkelt ett yoga pass med min favorit ledare, blev så glad att jag ser att hennes pass kommer att passa in i mitt liv just nu.
Ställde klockan på ringning en söndag morgon, kändes lite tungt att gå upp medan familjen sov men har jag bestämt mig så har jag.
Det är en positiv sida hos mig iallafall. Väldigt bestämd och inte ruckbar när jag väl är motiverad.
Lite trött och lite laddade känslor med yogan eftersom jag vet att jag kopplar på mitt inre med den stunden och det är jag lite rädd för…
Mitt inre att möta mig själv med min ångest och sorg. Jag har varit och är bra att mota bort den känslan. Är rädd för att stå ansikte mot ansikte med mig själv. Rädd för att bryta ihop.
När jag väl kliver in i salen, lägger ut mattan och hämtar mina block ser jag kvinnan som begravde min pappa.
Jag frös till, inte för att jag hade något emot henne utan tvärtom, det var en väldigt vacker begravning och jag tyckte om kvinnan så det var bara positiva känslor när vi lämnade den stunden med min far MEN när jag såg henne kallnade jag. Vad är oddsen?
Jag lyfte blicken och jag kände att hon hade redan sett mig. Jag drog ett djupt andetag och log mot henne och hälsade.
Hon hälsade tillbaka men för att sedan titta bort. Jag kände att jag kom ur balans, det bara kom tillbaka. Kände mig lite naken, hon var med i min svåraste stund :att ta farväl av min far.
Gick tillbaka till min matta och satte mig, tre djupa andetag.
Andas in och andas ut.
Ledaren gick fram till mig efteråt och tyckte det var roligt att se mig igen. Hon vet att jag har ms men jag sa lite tyst att min pappa hade lämnat oss. Fick en varm kram och en klapp på axeln: en dag i taget, han är med dig på något sätt varje dag.
-Tack fina.
För att komma tillbaka till min träningstart så var det som att börja om från början men det är ju också utmaning.
Jag antar den och antar att ta hand om mitt inre!!
Fler inlägg av Malin >
