Månen lyser klar och mörkret under de skimrande stjärnorna påminner om att det nu är dags att åka tillbaka hem till Sverige. Det känns som om tiden har gått fort och att jag har varit här väldigt länge på samma gång. Jag längtar hem samtidigt som jag vill stanna kvar i den här bubblan för alltid. Jag har insett och lärt mig mycket om mig själv, men jag behöver mer tid för att förstå. Jag känner mig inte flygfärdig än, men jag måste lämna boet och våga lita på att mina egna vingar bär mig. Fyra veckor är ingen lång tid. Det går såklart inte att applicera vardagen här på Rehabiliteringsanläggningen direkt in i de gamla vanorna som är rotade där hemma, men jag hoppas att jag klarar av att göra några små finjusteringar i alla fall. Att känslan jag har fått hjälp med att bygga upp här, känslan av att det är jag som äger min tid och vad jag gör med den, ska få genomsyra där hemma också, är det första jag tar med mig härifrån.

Det går inte att tro att rehabilitering på Teneriffa i fyra veckor är någon semester. Förvisso är du fri att göra vad du vill, men om du vill ha semester rekommenderar jag dig att välja något annat. Dagarna är fyllda av aktiviteter och jag upplever att de som valt att ha sin familj närvarande under en eller två av veckorna här, snarare ångrar det. Det är svårt att klyva sig, att både rå om sig själv genom att delta på aktiviteterna här och att semestra med familjen. Det håller inte. Måndag till fredag varje vecka är uppstyrt av ett individuellt träningsschema där gruppaktiviteter varvas med egentid inbokad med fysioterapeut eller arbetsterapeut, 30-45 minuter varje dag. Gruppaktiviteterna är varierande och alla passar inte alla, men de flesta kan vara med på allt. Sedan beror det på vilken del av kroppen du behöver lägga mest fokus på, vilka pass du väljer att delta i.

Jag har genom träningen här lärt känna min kropp på många olika och en del nya plan och insett att  jag mår bra av att jobba förebyggande också i delar av kroppen, där jag inte trodde att så var fallet. Jag har fått klart för mig att handträning, stretch och töj samt enkla balansövningar är otroligt viktiga träningsformer, även om jag idag kommer undan med att det finns svagheter där. För många var bassängträningen en aktivitet av lindring, uppbyggnad och ren glädje och jag hade gärna velat delta, men alla kan som sagt inte göra allt. Att få ha personlig träning med sin fysioterapeut varje dag var det absolut bästa inslaget. Den boosten, individuella anpassningen och omsorgen var ovärderlig. Då anpassades verkligen allt efter mig.

Det var inget svårt att sysselsätta sig på dagarna och den som inte ville behövde inte vara ensam på kvällarna heller. Fritidsledarna hittade på kvällsaktiviteter som t.ex. kubb, modeshow, spanskkurs, boule och olika quiz. Tv-utbudet innehöll alla kanaler, både för svenska och norska tittare, men det gällde att vara först på plats om det var något särskilt man ville se. Det var väldigt smidigt att ta sig utanför Hemmet på kvällarna också, eftersom Vintersol ligger mitt på strandpromenaden så var det bara att gå utanför murarna och där fanns affärer, restauranger och barer i direkt anslutning. Det ordnades också utflykter till andra delar av Teneriffa varje helg, som visserligen kostade en slant, men som ska ha varit väldigt välplanerade och sevärda. Själv var jag med på en bergsvandring i en ravin i Ifonche och jag var på en flamencoföreställning med professionella dansare. Jag tycker nog att det som var svårast var, som vanligt för mig, att begränsa mig och inte försöka vara med på för mycket. Men många lockelser är ju också en av de svåraste prövningarna jag möter i vardagen, så det var bra att jag var tvungen att möta det även här och reflektera över hur jag ska förhålla mig till att välja och välja bort.

Jag kan verkligen rekommendera alla som känner att de behöver få en paus från det riktiga livet, och vill ge sig själva möjligheten att få bättre förståelse för sin situation och hur man ska fungera på bästa sätt i sin vardag, att söka rehabilitering. Prata med någon i ditt ms-team. Här får man möta så många andra människor som ger inspiration och delar med sig av erfarenheter, och förståelsen för att människor är olika och har olika behov växer. Det blir tydligt att människor som saknar eller förlorar en förmåga, stärker andra förmågor istället och fungerar bra ändå. Det går inte annat än att bli imponerad över alla mina härliga medpatienter som har funnits vid min sida de här veckorna och så mycket jag lärt mig av dem. Jag har nog blivit lite, lite snällare än jag måste vara. Till och med mot mig själv.

Min verklighetsflykt har nått sitt slut. Jag längtar hem. Naturligtvis. Men jag känner också lite oro över att det jag fått med mig härifrån ska vara som bortblåst när vi landar mitt i adventstider och julhysteri och att jag ska glida ner i gamla spår direkt. Men, det är bara jag som kan påverka det och jag ska andas djupt. Det kanske till och med är bra att det just är julen som nalkas när jag kommer hem, för den är en känd energitjuv hos mig, men i år ska jag känna bara harmoni och låta juletid bli julefrid.