Grattis det är 2014 0ch du har fått MS!
Jag minns idag, nästan 9 år senare exakt neurologens ord när jag fick det där hemska samtalet på sommaren, ett samtal som skulle komma att förändra mitt liv för alltid, fast kanske på ett sätt som jag inte riktigt då kunde förstå.
Du kanske tycker att det var en konstig formulering av neurologen, och såklart är det citatet lite ryckt ur sitt sammanhang. Även jag reagerade starkt och tyckte han uttryckte sig konstigt. Men idag förstår jag precis var han menade. Det har skett en revolution de senaste 15 åren när det kommer till att bromsa upp sjukdomsförloppet vad gäller MS, det var såklart detta han syftade på. Men mer om detta senare. Nu vill jag ta dig med hur det var för mig att drabbas av en neurologisk kronisk sjukdom mitt i livet.
I juli 2014 fick jag veta att jag hade MS. Då var det ridå ner.
Det var total chock, panik och förtvivlan. Det var liksom en bottenlös sorg. Att mitt i livet få en sjukdom som i alla fall jag hade väldigt mycket fördomar och förutfattade meningar kring. Jag kunde bara se mannen jag varit personlig assistent åt framför mig. En svårt MS-sjuk man i rullstol och helt beroende av min hjälp. Var det så det skulle bli för mig också?
En kämpig tid med ångest och svåra ångestattacker följde. Jag var nu heltidssjukskriven från mitt lärarjobb. Jag kände att mitt liv var över och att jag lika gärna kunde dra en filt över mig. Det spelade liksom inte någon roll längre. Jag som aldrig hade rökt, inte var överviktig eller uppfyllde någon av de där riskfaktorerna. Jag kunde inte acceptera att livets lotteri givit mig en neurologisk sjukdom som inte gick att bota. Varför just jag som hade gjort allt rätt? Jag tyckte att allt var så fruktansvärt orättvist. Jag var sjuk! Kroniskt sjuk! Mina barn skulle få en sjuk mamma, skulle jag orka ta hand om dem? Och min man skulle få en sjuk fru, skulle han orka?
Kontrollen över kroppen och mina tankar och känslor försvann och jag tillbringade ändlösa timmar av ältande och började tom varje dag med att utföra ett neurologiskt test för att se att jag fortfarande kunde stå på ett ben, blunda och peka på näsan osv. Jag var övertygad o att jag blev sjukare för varje dag.
Allt kändes meningslöst och jag hade förlorat tron på mig själv och livet.
Det fanns nu inga garantier utan bara total ovisshet om vad framtiden skulle innehålla.
Så här var det för mig att få sjukdomsbeskedet. Hur var det för dig? Kan du känna igen dig i något av det jag skriver?
Än idag är jag så tacksam att jag lyckats ta mig ur det svarta hål jag befann mig i. Att jag lyckades acceptera min diagnos och att jag idag inte låter den begränsa mig mer än nödvändigt.
Men då och då kommer jag tillbaka till hur jag mådde när jag fick diagnosen och då kan jag just känna mig ännu mer tacksam att jag lyckades ta mig mig vidare. Vi behöver inte låta MS ta över våra liv mer än nödvändigt, eller hur? Vi måste lära oss leva med MS, och helst med så hög livskvalité som möjligt.
Stor kram!
Fler inlägg av Sofia >
