Nykommen hem från en London semester med familjen. Den blev annorlunda kan man säga.. Eller inte annorlunda för att vara oss, det händer alltid någonting på våra semestrar och denna gång blev det inte annorlunda.

Lite nervös var jag att åka med våran yngsta dotter som har nyligen fått diabetes 1. Vi skulle ju ha insulin, nålar, akutsprutor, sensorer ja en hel del som man behöver och xtra saker. Hade skaffat intyg från sjukhuset men iallafall så hade jag en liten oro över detta och hur hennes socker skulle vara eftersom man hamnar ju lite utanför vardagen med rutiner, ja ni vet. När jag blev diagnoserad med ms så vågade jag inte resa inte ens tänka att jag skulle kunna resa igen eftersom jag var livrädd att få ett skov . Ett skov utomlands skulle för mig vara katastrof. Idag har jag min oro lite bakom mig men vill inte att min ms ska hindra min längtan att resa. Så jag reser och njuter av livet. Att leva med ms är ju som att leva i ett lotterie man vet ju aldrig NÄR det händer eller OM det händer.

Nu vart det ju varken jag , våran dotter med diabetes eller våra två andra barn utan maken. Han har ju operat sina knän tre gånger och nu strejkade hans ena knä totalt !!! Vi hamnade på akuten och röntgen, dem hittade inget benbrott utan misstänkte något med menisken eller ledband . Han fick kryckor och blev mest på hotellet för honom eftersom London är ju en stad att gå i och det smärtade för mycket. Så det var jag och barnen som gjorde London och maken hängde med på det han kunde. Förutom det som hände var vi jättenöjda med London, vi bodde på samma hotell som tre år tidigare i Notting Hill och det är urmysigt hotell. Älskar vita husen och den långa trappan innan entrén. Kroppen min är idag rätt sliten av allt gående trots att vi hade pauser så känner jag av det men känner också att det är värt varenda steg för det är så mycket minnen som jag bär med mig och jag lägger dessa  i min ryggsäck där jag kan plocka fram dem minnena när livet känns tungt och jag växer ju fortfarande som människa när jag ser att jag klarade även det här. Är det så att motgångar gör en starkare eller är det att man hittar andra vägar att gå ? Mina vägar är aldrig raka utan oftast är dem krokiga och tar lite längre tid men det gör inget för jag vet att jag kommer fram på ren vilja och styrka. Tjurskallen som jag är.