Hej alla MS-krigare

Att leva livet fullt ut med en MS – diagnos kan för många vara en utmaning. Kanske vi har fastnat i “inte kan jag” och själva satt ramar runt oss om vad vi kan och inte kan. Men om det finns en längtan och en vilja att göra något. Gör det bara! Följ ditt hjärta och din magkänsla.

Många av er vet inte att jag älskar att köra Stand Up och har gjort det vid flera tillfällen. Det är som att jag fullkomligt exploderar när jag får micken i handen. Där får jag vara Jempan. Hon som säger “fula” ord, kör på i full fart, skrattar högt och kan vara ”lite mycket”.

När jag fick min MS-diagnos så var Jempan i fullt ös. Hon drev på mig och tyckte att jag minsann skulle träna ofta och mycket, göra allt och gärna checka av allt på mina listor, allt var ju så kul. YOLO var mitt mantra och allt gick i en rysande fart. Tills Jempans ork tog slut och Jenny fick ta mer plats. Jenny som är lite mer lugn, harmonisk och skiter fullständigt i To Do listor, vara duktig och alla till lags. Hon bara är liksom och äger, tillåter hela mig att få ta plats utan att för den delen ta någon annans plats.

I dag får både Jenny och Jempan plats men det är härligt att låta Jempan leva rövare på scen. Jag skojar frisk om hur vi lever, stressar, om yoga, träning om hur braaaa allt är, bara det ser bra ut på utsidan, även fast vi är trasiga, trötta, ledsna så är allt bra. Helt sjukt ju!

Min Stand Up betyder mycket för mig. Jag går utanför min komfort zone men känner mig samtidigt så stark och levande där på scen. Det är också ett viktigt budskap att förmedla känner jag. I ett annat forum på ett mer lättsamt sätt. För vi gör ju så gott vi kan eller hur, utifrån våra förutsättningar och arv. Då vill man ju inte ha en pekpinne på sig utan mer få skratta högt. Så befriande! Skrattet ger goa hormoner som dopamin=lyckohormonet. Samma hormon som utsöndras när du motionerar eller har sex.

Jag gör min Stand Up till minne av min barndomsväns man som gick bort i cancer efter tre års kämpande. Jag fick en kurs på Norra Brunn i 50-årspresent och min väninna och hennes man ville gärna komma och se showen innan han gick bort. Det var så nervöst och pirrigt. Natten innan trodde jag på riktigt att jag skulle behöva ställa in. Stressen gjorde att min arm domnade bort och gamla skov gjorde sig påminda. Men jag gjorde det!!! Å känslan efteråt var oslagbar!

Det var så fint att göra det tillsammans, att vi hann. Vi firade livet och hade galet kul.

Jag gör min Stand Up för att hylla livet, som är värt att levas varje dag. Jag gör min Stand Up för jag tänker inte låta en diagnos sätta stopp för det jag vill göra.

Jag vill inspirera dig att göra det du brinner för. Att ta hand om dig och njuta av varje dag som är en gåva.

Kramar Jenny