Jag är en liten människa med stora tankar. Jag har drömmar och visioner, som förmodligen alltid kommer stanna vid just drömmar och visioner, för vägen till att förverkliga dem känns alldeles för svårframkomlig och osäker, hindren för höga och bergsgapen alldeles för djupa. Men i mina tankar frodas tron på varje människas godhet och inre intelligens, att varje individ har vad som krävs för vilken uppgift som än ges hen, oavsett arv och socioekonomisk bakgrund, men att det tyvärr är alldeles för få som ges möjlighet att visa sin fullständiga kapacitet. Även om vi idag inte ärver våra föräldrars yrken på samma sätt som tidigare i historien, så är sambandet mellan föräldrars livssituation och barns framtid alltför nära knutet, oavsett om det gäller en politisk karriär, proffsidrott eller kriminalitet.

Under sommarmånaderna är ett av mina återkommande projekt att lyssna igenom alla sommarpratare i programmet Sommar och Vinter i P1. Det är så fascinerande att höra deras livsberättelser och hur ofta framgång föder framgång. Jag förringar inte människor som följer i framgångsrika föräldrars fotspår och själva blir framgångsrika. Visst har de många gånger kunnat flyta med strömmen, men faktum är att de ändå oftast hittar ett nytt och eget sätt att bli framgångsrika på. Tänk om vi alla fick bada i samma vatten och flyta i framgångens strömmar, för självklart finns samma drivkraft medfött hos barn som växer upp i mindre gynnsamma förhållanden, men de får sällan möjlighet att leva ut all sin kreativitet och nyfikenhet när de hela tiden måste simma motströms.

När jag fick min MS-diagnos en januarifredag 2005 fylldes jag av katastroftankar och osäkerhet. Vad skulle hända om synnervsinflammationen inte gick tillbaka, om jag inte kunde återgå till mitt jobb som lärare, om jag inte kunde läsa längre? Under min sjukskrivning började jag lyssna på ljudböcker, som ersättning för traditionella böcker och som verklighetsflykt i min första livskris och jag minns så tydligt, när jag låg i soffan och lyssnade på Mikael Niemis Svålhålet, att jag tänkte om ingenting annat går, så kan jag ju alltid skriva. Jag hade egentligen inte skrivit så mycket mer än ett oändligt antal brev och dagbokssidor sedan uppsatsskrivningarna i skolan, men kände mig ändå övertygad om att det skulle kunna vara en lösning.

Sedan dess har jag gått några skrivarkurser och skrivit en del med viss framgång, men samtidigt som skrivandet känns mer och mer rätt blir det också mer och mer skrämmande. Att skriva är för mig ett intresse och ett lufthål när jag är på väg att drunkna i ouppnåeliga förväntningar och föreställningar om hur livet ska levas. Jag skulle så gärna vilja ge mig hän ytterligare, men jag vågar inte, för om jag faller där, hur ska jag då ta mig upp? Jag får helt enkelt drömma vidare och fortsätta öva mig, så jag är redo om den där dagen kommer, när ingenting annat går.

I böcker är det skönt att finna verklighetsflykt, men också verklighetsförankring och samvaro. För några år sedan fann jag Anne Charlotte Lefflers författarskap och blev helt tagen av hur jag kunde känna en sådan gemenskap med en kvinna som föddes mer än ett sekel före mig. I hennes böcker levde samma tankar och funderingar som i mig och det var med sorg i hjärtat som jag lade ner Kvinnlighet och erotik på bröstet när jag hade läst ut den boken. Och tänk att en kvinna, samtida med Strindberg och då lika lovordad, med så starka berättelser, i det närmaste blivit bortglömd i litteraturhistorian. Hennes berättelser tycker jag känns viktiga ur ett könsperspektiv, men också ur ett samhällsperspektiv. Olika människor ges verkligen olika förutsättningar till framgång, livsglädje och status utifrån vilken familj de föds till. Det gällde då och det gäller idag. Men inte ens de mest gynnsamma förutsättningarna garanterar framgång.

En annan, nutida, kvinna att beundra och dra lärdom av är Malala Yousafzai, den yngsta fredspristagaren någonsin, som på grund av sin kamp för flickors rätt till utbildning blev skjuten och var en hårsmån från döden. Hon har fått kämpa motströms hela livet av en enda anledning – att hon föddes som flicka. Hon har fört många miljoner flickors talan om rätt till utbildning och lika villkor. Jag berördes starkt när jag på SVT såg dokumentären He named me Malala och i henne hittade jag en stark kvinnokraft och ett människohjärta som kunde se utanför sin egen sfär och intressera sig för andras förutsättningar. Bara för att hon nu, utifrån min tolkning, har det relativt bra så spelar det ingen roll. Hon vill förändra ett helt system och fortsätter höja rösten för att få till en förändring. Det är så viktigt att vi försöker förstå andras förutsättningar utifrån deras perspektiv och inte tro att vår egen värld är normen. Några av oss kan flyta med strömmen hela livet andra måste kämpa mot den! Det är behagligt att flyta medströms, men hen som bemästrar motström kommer starkast upp ur vattnet, så fortsätt simma!

Kram!