Jag har en vän som trots många motgångar i livet alltid har en förmåga att se saker från den ljusa sidan. 

Som att rynkor syns mindre om du väger lite mer. 

Att det är bättre att tjäna så mycket du behöver än att jobba mer än du vill. 

Och att maten inte behöver vara klar när gästerna kommer. Det behöver inte ens vara dukat, eller undanplockat på bordet. 

Det kanske är prövningarna i livet som har gett henne insikten om att allt inte behöver vara perfekt, för det blir det ju ändå inte. Hur mycket du än försöker. Och skit händer, överallt, hela tiden, även om du gör allt för att hålla dig ifrån det. Så ta till vara på det du har. Här och nu. Idag. 

Gör en fin tatuering över ärret som gett dig ännu fler dagar att leva, bokstavligt eller bildligt. 

Bli vän med skavanker och motgångar och tänk att de också måste kramas om för att må bättre och kunna bli sitt bästa jag. 

Jag har andra vänner som häromdagen fick kattungar, eller deras katt födde 4 små små kattbebisar som snart skuttar omkring och bara är hur bedårliga som helst. Obekymrade och fulla av livslust. Jag måste försöka parasitera på det och suga i mig lite jag med. Att livet kan vara att bara vara. (Även för mig som inte är en söt liten kattunge…) 

Inte prestera. 

Inte göra. 

Inte bocka av. 

Inga måsten. 

Bara finnas. Och det räcker. 

För för dem som älskar dig räcker det att du bara finns. Du behöver inte vara eller klara något för att bli älskad, och inte för att älska heller. Möjligen kan du själv vara boven som du inte alltid är överens med vad det gäller det här. Men bara inse att dina vanföreställningar om att inte vara tillräckligt bra är fel. Punkt. Vi är alla bra som vi är. (Med några få dagsaktuella undantag då… ??) 

Jag tänker att den som tror minst om sig själv har den största gåvan egentligen, att älska, att visa medmänsklighet, att göra andra människor trygga, glada och tillfreds. Men varför är det så? Varför får de som snarare gör andra sämre och får dem att må dåligt vara de som får mest plats. Överallt! I samhället, i skolan, i höga ämbeten, i det offentliga rummet? 

Nu menar jag såklart inte att alla som får mycket plats gör andra människor sämre, men människor med makt och prestigefulla positioner tror sig ofta ha nått dit för att de är bättre än andra och mer kompetenta. Vilket får andra att känna sig sämre och mindre kompetenta. Men jag tror inte att det är så. Slumpen, tillfället och turen styr mycket vilken plats i samhället du hamnar på och oavsett var du hamnat måste du vara ödmjuk inför dig själv och andra. Vi gör så gott vi kan där vi är, men vi hade minsann klarat det lika bra om vi vunnit rätt lott eller om någon släppt in oss och vi hade hamnat någon annanstans på samhällsstegen. 

Bra saker i mitt liv från början av det här året:

• Svenskt EM-guld i handboll som verkligen lyste upp januarimörkret. 
• Och så ett fantastiskt OS på det med medaljer och ett otal minnesvärda sportögonblick.
• Nattåg med mina barn upp till Umeå med fortsatt resa i buss till Skellefteå för att hälsa på en vän och få träffa hennes dotter för första gången. 
• Vårstädning i trädgården med skön musik och härliga solstrålar som sällskap. 
• Vänner och promenader, vänner och shuffleboard, vänner och mellohäng och vänner med badtunna.

Jag tror faktiskt att jag avslutar den här texten med ett citat från Ola Salo och the Ark (som jag kanske gjort någon gång förut också, men bra ord och viktiga budskap tål att upprepas – om och om och om igen).

”Well I don’t believe in class, and I don’t believe in taste

I believe in simple happiness, and I believe in avoiding waste

I believe in endless winter nights with good friends and good wine

I believe in endless summer nights, good friends and feeling fine”

Stor Kram

Fler inlägg av Martina >