En torsdag, en sjö, 7 kilometer och bekväma sneakers på fötterna. 26 grader i luften, sol, sommar och ett myller av människor i Hamburg, Tysklands näst största stad. En stad med många parker och gräsgröna ytor, träd, vattendrag och den konstgjorda sjön Außenalster, som lockar till vattenaktiviteter, men som inte är ren nog att bada i. Hamburg är en fin stad med många olika ansikten och genom att ta en promenad runt sjön, en sträcka på 7 kilometer, så såg jag staden ur ett otal olika spegelvinklar, allt från stadens flashigaste villakvarter med flådiga sportbilar och lyxhotellet där alla välbärgade kändisar bor när de besöker Hamburg, till trasiga tältinstallationer under broarna, undermåliga liggunderlag under bar himmel och smutsiga kroppar med sönderstuckna armar. Tänk att en endast 7 kilometer lång, eller kort, promenad kan leda en genom så olika sociala kontexter, från oändlig rikedom till total fattigdom och misär. Vinnare och förlorare i mänsklighetens orättvisa tärningsspel.

Det var några unga människor jag såg vid ett flertal tillfällen, kanske 20-25 år gamla, som gick omkring med skrindor fyllda med papper, handdukar, vatten och kläder. Tänkte inte så mycket på dem till en början, men sedan såg jag vad de gjorde. De sökte upp människor som behövde hjälp. Tvättade dem rena, gav rena kläder och rent vatten att dricka. Så fint! De gjorde det inte för egen vinning utan av ren medmänsklighet och välvilja. Även den som hamnat på samhällssystemets allra djupaste botten förtjänar en utsträckt hand och vilken tur att det faktiskt finns människor som är beredda att ta alla människor i hand och ge lite mer än de måste.

Strax utanför Hamburg ligger ett av de kanske lite bortglömda koncentrationslägren Neuengamme. Det var inget förintelseläger utan ett arbetsläger, men trots det dog ungefär hälften av de 106 000 fångarna som tvingades bo och arbeta där i vidriga förhållanden under andra världskriget. Det är viktigt att aldrig glömma. Bara att trampa samma mark där så fruktansvärt vedervärdiga händelser inträffat ger obehag tycker jag. Det skrämmer så att omständigheter kan göra alla människor till offer, men också att alla människor kan bli förövare. Vem skulle välja bort sina privilegier och riskera sitt liv genom att våga protestera mot sådant som drabbar andra? Jag är rädd att jag skulle blunda, låtsas att inte se för att min lilla åsikt inte spelar någon roll. Tur att det finns människor med större kurage och mod än jag.

Men jag försöker ändå mitt allra bästa, att göra gott som gynnar fler än mig själv, att påminna mig om att jag är priviligerad – trots allt. Att vad jag gör, hur jag är och mitt agerande påverkar andra, i stort och i smått, och att det är viktigt att inte fastna i tycka synd om mig-tankar. Jag är glad att jag var öppen och tog emot så många olika intryck från människorna jag betraktade i Hamburg och inte försökte smita undan dem som var lite sårade i kanterna. Det är ju de som måste slita hårdast, som har allt emot sig, men som ändå fortsätter kämpa, som vi borde beundra allra mest.

Kram!