Jag hade glädjen att få hänga med min dotter i några dagar under vår covid-karantän, som tack och lov bara berodde på ett positivt test och en snorig näsa, och då insåg jag att jag nog faktiskt är lite avundsjuk på henne. Hon kan förströ sig och fylla sin tid med för henne meningsfulla och stärkande aktiviteter som att pussla, måla tavlor, sy kläder, baka, scrap booka, läsa, skapa med lera och nu senast har hon även börjat virka. Dessutom så tränar hon ju också gymnastik tre gånger i veckan. Hon rör sig så smidigt mellan olika aktiviteter under dagen och ser tydliga resultat av det hon gör och jag som hennes mamma står och hyllar varje ny skapelse hon presenterar; en tavla här, ett par byxor där, en virkad mössa hit, världens godaste kanelbullar dit och däremellan ett rekordsnabbt lagt 1000-bitarspussel. Jag är alltid sjukt imponerad och galet stolt och lycklig över att jag är hennes mamma, för inte nog med all kreativitet som flödar ur henne så är hon också en så himla fin människa som alltid vill allas väl. 

Min avundsjuka handlar nog mest om att jag önskar att jag också kunde hitta något att bara ge mig hän åt på samma sätt. När jag var i hennes ålder målade jag också en del (kanske inte på hennes nivå, men ändå…) jag skrev sjukt mycket brev, älskade att fylla album efter album med fotografier framkallade från negativen i en 36-bildersrulle, förhoppningsvis hälften ändå värda att använda med ett någorlunda tydligt motiv. Sen hade jag en period där jag skrev mycket också och läser gör jag väl en del fortfarande, men det är allt för sällan jag har en bok som bara slukar mig, som jag längtar till och sörjer när den är slut. Jag har gymnastiken och annan träning som alltid är viktiga för mig, ur hälsosynpunkt både mentalt och fysiskt, men jag saknar lite de där hobbysysslorna, sånt som kan ge tillfredställelse en liten stund när som helst. Jag önskar att jag var lite mer pysslig, att jag kunde se glädje i att vattna blommor och göra extra fint med tända ljus och en bukett tulpaner i en vas. Eller att jag kunde ta hand om och göra vår trädgård vacker. Men jag vet aldrig var jag ska börja och när jag försöker så saknas alltid någon detalj eller mitt tålamod och kunnande och då tröttnar jag.

Men, jag hoppas att jag nu i vår ska lyckas utmana mig och försöka ge vår trädgård lite kärlek. Vi tog bort ett staket och gamla slipers i höstas och byggde en jättefin stödmur. Just nu ser muren lite ensam och blottad ut så min plan är att plantera en häck där staketet var förut och förhoppningsvis få till att plantera några blommor och mindre buskar som kan liva upp också. Jag har en väldigt luddig bild i mitt huvud vad det här skulle kunna bli och jag kommer behöva en hel del hjälp, som jag hoppas jag kan få av en nära vän som är grym på trädgårdsarbete. Det vore fantastiskt om detta inte bara blir ett jag-måste-bli-klar-fort-projekt, utan att det leder till att jag faktiskt vill gå ut och påta i min trädgård lite då och då, inte för att jag måste utan för att jag vill och mår bra av det. Nummer ett för att lyckas vet jag är rätt utrustning, för hittar jag inte spadar, krattor och andra nödvändiga redskap (som jag i dagsläget inte ens vet vilka de är eller vad de heter) så är risken stor att jag går in och ser på tv istället. Så snälla, önska mig lycka till, för det behöver jag!

Många Kramar från Martina!

(Tavlan på bilden är gjord av min dotter Inez 14 år.)