Det var en gång en liten stor människa på jorden, inte mindre än de flesta och inte större än de flesta andra, utan precis mittemellanstor eller -liten. En människa som varken kunde särskilt mycket mer än andra människor och inte heller betydande mindre, utan var så där både lagom bra och lagom dålig på det mesta. En typisk medelmåtta, både lik och olik alla andra människor med obegränsade förutsättningar, som begränsade den lilla stora människan från att känna sig som den fulländade människa hen var.

Den lilla stora människan jämförde sig med andra och insåg att det hela tiden fanns andra människor som överträffade hen på alla plan. Andra kunde springa fortare, sjunga finare, göra fler mål, lyfta tyngre, samla fler poäng, gräva djupare, klättra högre, hålla ut längre och detta gjorde den lilla stora människan ledsen och hen kände sig misslyckad som människa.

Men en dag, när den lilla stora människan var ute och gick sin ganska långa promenad, men varken längre eller kortare än de flesta andra människors promenader, i ett medelmåttigt tempo, långsammare än en del, men snabbare än den andra delen av människor, mötte hen en obefintlig, men ändå fullt närvarande fe, som på inget vis alls var en fe, men som heller inte inte var en fe, som frågade varför den lilla stora människan såg så ledsen ut. Den lilla stora människan blev förvånad över frågan eftersom hen inte kunde se en fe som inte fanns, men ändå kunde höra frågan så tydligt. Hen tittade sig omkring och svarade:

“Jag är en liten stor människa, som förvisso kan vissa saker bättre än andra, men det finns alltid andra som kan allting bättre än jag. Jag är en simpel medelmåtta, som aldrig presterar mer eller mindre än vad som förväntas av mig.”

Fen utan existens lyssnade noga och sa sedan till den lilla stora människan, som nu började känna tårar rinna nedför kinderna:

“Du måste sluta jämföra dig med andra och inse att bara du kan vara du och det är du allra bäst på att vara, och den endaste enda människa, som kan klara av, just att vara du. Att prestera är bara tillfälligt och du känner dig tillfreds en kort stund, för att sedan kräva nya prestationer för vidare lycka. Om du istället tycker om dig själv för den du är, där du är och lyssnar på och lär av människor som uppskattar dig för vem du är, dina egenskaper och hur du agerar, kan du som jag sluta att känna dig misslyckad och istället släppa in lite ljus mellan orden och bli Miss Lyckad. Varje medelmåtta är lika unik som varje högsta eller varje lägsta prestation och varje del behövs för att bli en helhet.”

Den lilla stora människan fick en alldeles vit och mjuk näsduk av fen, som fortfarande inte fanns, och torkade bort tårarna. Hen funderade och sa sedan:

“Att vara jag och bara jag, det kan faktiskt bara jag. Vad andra gör bra eller dåligt, råkar ut för eller vinner, får såklart inte definiera mig. Ibland är livet snällt mot mig och ibland måste jag vara snäll mot livet. Att vara arg för att livet verkar utmana vissa mer än andra hjälper inte. Bara jag kan vinna över mina utmaningar och bara jag bestämmer hur jag ska bemöta medgång, motgång och olika prövningar jag ställs inför.”

Den lilla stora människan lyssnade förvånat på sina ord och tittade sig omkring igen för att se vem som pratade med hen, men fen var lika försvunnen som förut och den lilla stora människan började plötsligt känna sig förhoppningsfull. Kanske livet kunde vara gott nog för hen också. Precis som det var. Varken helt bra eller helt dåligt, utan alldeles precis lagom unikt med (ibland lite för många) tunga stunder och mörka utmaningar, men också med harmoni och sprudlande glädje. Ett liv. Mitt liv.

Och så levde den lilla stora människan ibland lycklig och ibland olycklig i alla sina dagar. Precis som alla andra unika människor.

Ta hand om varandra!