Om jag hade varit en blomma skulle jag vilja vara en för evigt blommande nyponros. Den har så vacker och stark cerise färg och vid blomning öppnar den sig och välkomnar alla surrande humlor att njuta av dess utsökta nektar. Nyponbusken med sina färgsprakande blommor har en stark livsvilja och breder ut sig även om de klippts ner fullständigt under våren, letar hela tiden nya ställen att slå rot och sticker iväg långt uppåt om det är vad som krävs att få ordentligt med solljus. En sån livskraft.

En sån livskraft saknar jag.

Men säg nu då att jag är den där nyponrosen på den där busken. Vill jag slå ut i blom och locka till mig humlorna så måste jag ju kämpa för det. Även om mina grenar klipps av, även om en mörk skugga som ms lagt sig över mig. Så hur ska jag hitta fram till solljuset? Hur kan också jag bli en vacker cerise livsbejakande blomma, när ms som ett elakt väsen hela tiden är här och är där och krånglar och stör och tröttar ut mig och förstör allt som är kul?

Går det att bli vän med ms?

Går det att lita på en vän som ms?

Oberäknelig och lömsk. Ingen riktigt snäll vän, men en vän (?) som jag vet kommer finnas vid min sida resten av livet, oavsett vad som händer. Det hjälper föga att ignorera vännen ms. Än mindre går det att undvika de taskiga situationer som vännen ms försätter mig i. Jag kommer aldrig få tillbaka det vännen ms har tagit från mig och jag kan vara så gott som säker på att vännen ms kommer fortsätta att störa mig titt som tätt. Så hur ska jag och ms bli vänner?

En sak som ms har gett mig, det är ett vidare perspektiv.

Jag ser och beundrar människor som har andra oönskade vänner som förföljer dem, ser att de största och mest imponerande människorna är de som måste kämpa mest, men som ändå alltid möter andra med ett leende. Jag ser att de som drar på en oönskad vän blir skickliga på att hitta nya vägar och lösningar för att ha en tillfredställande och fungerande vardag. De tar inte förlusten som ett nederlag utan vänder sig åt ett annat håll och hittar nya möjligheter där.

Ms har också lärt mig att ingenting är för givet och ingenting är för evigt.

Och jag som allra helst vill följa en rak sluttande väg där jag kan välja mina egna avstickare, men att tryggheten i den rakt sluttande vägen alltid ska vara nåbar. Så fungerar ju tyvärr inte livet. Hela tiden kommer en ny dag och allt befinner sig i ständig förändring och när jag väl tror jag vet var jag är på kartan, så har jag precis knuffats åt ett annat håll. Och så de snåriga uppförsbackarna. Ms och livet är rätt lika ändå. Ingen vet på förhand vad som händer, när det händer eller vad det får för konsekvenser. Livet, med eller utan ms, och busken där nyponrosen stoltserar är också rätt lika; fina att se på men taggigt och jävligt att ta sig igenom.

Stor Kram!