Efter ett års sjukskrivning kom jag i våras igång och jobbade igen. Och jag inte bara började jobba igen utan jag bytte också jobb. Det var andra gången (egentligen tredje, men en av gångerna räknar jag inte…) under mina 16 år som MS-diagnostiserad som jag vågade ta steget att prova på ett nytt jobb och jag är väldigt glad över det.

Det är fruktansvärt jobbigt och frustrerande att hela tiden varva arbete med månadslånga sjukskrivningar, den här gången till och med så lång som ett år. Jag försöker ständigt hitta ett sätt som jag tror kommer fungera över tid med hjälp av tidsanpassningar, minskade arbetsuppgifter, att undvika möten och avstå kafferaster etcetera, men hittills har alla mina ansträngningar ändå alltid resulterat i att jag varit tvungen att avstå från jobb helt under längre perioder för att orka med att bara existera. Jag vet inte om jag någonsin kommer hitta den ultimata lösningen och egentligen tror jag att jag mår bättre av att sluta leta och bara låta mig få vara och göra där jag är just nu och inte försöka förhindra det jag inte vet om, när eller hur det kommer komma i framtiden.

Det känns alltid lite blottande att söka nytt jobb tycker jag, för vem söker jobb på bara 50%? Och ganska sällan finns det jobb på bara 50% att söka eftersom arbetsgivaren vill vara attraktiv. Första gången som jag sökte nytt jobb så presenterade jag mig inte som Martina med MS i ansökan. Jag sökte ett jobb som var på 50% och det var ju precis det jag ville ha. Ändå fick jag redan på den första anställningsintervjun frågan om varför jag sökte en tjänst som bara var på 50% när jag hade den utbildningen jag hade. Jag blev lite ställd såklart och hade inget annat svar än att tala om hur läget var direkt. Då blev de som intervjuade mig ganska ställda och insåg att de hade begått ett ganska stort misstag genom att ställa den frågan. Men, jag hade behörigheten som krävdes och jag fick jobbet.

Den här gången valde jag att berätta om min MS-situation redan i min första ansökan. Jag ville gärna ha jobbet, men jag visste också att jag behöver anpassningar redan från början, så jag ville vara helt öppen med det. Egentligen sökte jag jobbet redan förra våren, alltså 2019, och blev erbjuden en tjänst, men var tvungen att tacka nej på grund av att jag var sjukskriven och inte visste när jag var redo för jobb igen. Jag blev väldigt besviken över det och kände mig rätt så uppgiven, men jobbet väntade på mig. De hade ingen annan behörig sökande vilket innebar att de tog emot mig med öppna armar när jag kontaktade dem och sa att jag var redo. Jag började med en provanställning i februari samtidigt som jag var tjänstledig från mitt förra jobb och sedan i augusti när sommarlovet var slut avslutade jag min gamla anställning och fick en tillsvidareanställning som tysklärare på 50%. Och även om jag bara jobbar 50% så är jag 100% närvarande när jag väl är på jobbet och det är viktigt och roligt att känna sig del av något i sin vardag. På mitt jobb har jag fått ett schema helt efter mina önskemål och all min planeringstid har jag möjlighet att göra hemma. Det känns skönt!

Ha det så gott!

Stor KRAM